TILLBAKABLICK UT TIPSAR!

Gamla, nostalgiska gömmor är bra att ha

NOSTALGISK TILLBAKABLICK
När min trådlösa telefon slutade att fungera en kväll, efter butikernas stängningsdags, gick jag ner i källaren för att se om jag hittade någon tillfällig ersättare. I en kartong stod den. En gammal hederlig telefon från Televerket med snurrande nummerskiva.

Jag hade helt glömt bort känslan i de gamla telefonerna, de vackra formerna och den rejäla luren som sluter sig runt örat likt ett peltorskydd. Efter att ha pratat tusentals timmar i bärbara telefoner och små mobiler kändes det här plötsligt ergonomiskt rätt och totalt befriande på något sätt. Jag förstår också varför alla hade telefonbord och en stol eller pall i hallen när jag var liten. Sladden mellan telefonen och jacket är kort – liksom sladden till luren. Det gäller helt enkelt att hålla sig i närheten av telefonen, sitta still när man pratar och vara helt fokuserad på den som ringer.

Skrattande inser jag att det var länge sedan jag bara gjorde en sak i taget. Inte diskar, städar, jobbar, tittar på tv eller springer omkring och multisysslar samtidigt som jag pratar i telefon. Jag inser också att jag förmodligen är trevligare och inte så frånvarande i luren.
Och att telefonräkningen kommer att minska drastiskt.
Att slå ett långt mobilnummer (som man inte längre kan komma åt på snabbkommando utan måste slå upp i telefonboken) på nummerskivan och få en irriterande upptagetton i örat innebär att man måste göra om hela proceduren – tills personen i andra änden svarar. Det går heller inte att slå numret särskilt snabbt, nummerskivan snurrar i sin egen takt, helt utan stresspåverkan. När man är totalt fokuserad på att enbart prata i telefon går samtalen dessutom betydligt snabbare.

Att batterierna skulle vara slut och telefonen urladdad eller att man inte hör när det ringer är numera en utopi. Telefonen förvarnar tacksamt när det är ingående samtal på gång. Den ger ifrån sig ett kort, försiktigt plingande strax innan den med en klar, uppfordrande ringsignal talar om att det är samtal på gång. Och vilken signal! 

Vi får väl se hur länge jag står ut med de nostalgiska vingslagen i hemtelefonin men än så länge är det riktigt trevligt. En tillfällig oas i en hyperkommunikativ vardag. Personer i andra änden måste nästan ana mitt leende när jag plockar upp den tunga, vackert utformade luren i svart. 

Idag kallas den här typen av telefoner lite slarvigt för ”bakelittelefoner”. Men ska jag vara helt ärlig är åtminstone min gamla telefon en något modernare variant av sitt ursprung. En svart Dialog bordstelefon med Televerkets logotype präglad i bottenplattan. Modellen, som började tillverkas 1962, var ett samarbete mellan Ericsson och Televerket och termoplasten hade nyss gjort sitt intåg. Likheten med tidigare modeller i bakelit var stor men den nya folkhemstelefonen var ändå noggrant genomtänkt med nytt material, något rundare former och nya tekniska finesser.

Formgivningen av den nya telefonmodellen signerades Ahlgren-Olsson-Silow (AOS). ”En lätt, modernt utformad telefon som tålde att tappas i golvet” var utmaningen då den nya standardapparaten skulle tas fram. Utformningen skulle dessutom vara ergonomisk och anpassas efter människans ansiktsmått. Konstruktörerna hade ytterligare utmaning i att konstruera en klyka så luren hamnade i rätt läge när man lade tillbaka den på sin plats. Detta för att luren inte skulle hamna snett och blockera telefonlinjen.
En annan nyhet var ”bärgreppet” som gjorde att telefonen var enkel att lyfta och flytta samt att man på undersidan kunde ställa in ringklockans signalstyrka i tre hack. Termoplastens intåg innebar att man kunde tillverka telefonen i flera färger och Dialog togs fram i grått, vitt och svart.

Min svarta Dialog fanns på kontoret när jag började sommarjobba. Därefter kom den knappförsedda modellen Diavox, som var den sista standardtelefonen för svensk telefoni. När man pratar om telefoni och nostalgi är det förstås den numera superhypade Ericofonen (i folkmun Kobratelefonen) som toppar intresseligan – inte Dialog. Designen till den berömda modellen påbörjades redan i början av 1940-talet. Mannen bakom de på den tiden djärva idéerna gick under namnet Ralph Lysell. Denne Ralph, som egentligen hette Rolf Åke Nystedt, var en svensk produktdesigner och formgivare som under sin levnadstid bodde och arbetade i både USA, Tyskland, Frankrike, Norge och Sverige.
1941 tog Lysell fram den första trämodellen till enstyckstelefonen Ericofon DBJ 500. Utvecklingen fördröjdes dock under krigsåren och det var först i början av 1950-talet som prototypen stod klar – då under ledning av Gösta Thames, som stod för den slutgiltiga formgivningen.

Det första exemplaret av Kobratelefonen tillverkades inför Televerkets 100-årsjubileum år 1953 och tre år senare startade serietillverkningen. Den unika designen vann mark över hela världen och Ericofonen såldes i smått fantastiska 2 510 000 exemplar innan tillverkningen upphörde år 1982.
Originalkobran har blivit en superhet designtrend och telefonen betingar idag ett högt samlarvärde.

Någon Kobra har jag inte och något större värde i min Dialog finns nog inte heller. Men jag tycker ändå att den är vacker och jag gläds åt att min svarta dyrgrip inte har blivit kastad i någon källarrensning. Att telefonen inte har åkt till tippen beror nog förmodligen mest på att jag är en nostalgisk, obotlig och ekorrelik samlare vars försvar alltid varit ”den kan vara bra att ha” och ”den som spar han har”. Det har nu visat sig vara en klok inställning, men att en 60-talstelefon skulle rädda mig år 2010 när den senaste tekniken fallerade fanns kanske ändå inte med i beräkningen.

Louise Wargklev, Uppvidinge Tidning