Kategoriarkiv: TILLBAKABLICK

NOSTALGISK TILLBAKABLICK
När jag tittar i det första numret av Uppvidinge Tidning, som utkom i februari 1989, ler jag igenkännande. Jag minns alla möten och kommer ihåg hur det kändes att gå runt bland butiker och företag för att presentera den nya annons- och informationstidningen i bygden.

Många har frågat mig genom åren varför det blev just Uppvidinge. Liksom Elfrid Dürango som satt med en karta, över tidningstryckerier i Sverige när han skulle starta Smålänningen i början av 1900-talet, satt även jag med en karta – över annonstidningar i Kronobergs län – i slutet av 1988. Elfrids vita fläck visade sig vara Ljungby och min Uppvidinge.
En fläck på kartan, som har visat sig vara allt annan än tom. Vacker natur, fina butiker, driftiga företag och ett rikt föreningsliv med en landsbygdsanda som, oavsett upp- eller nedgång, alltid strävat framåt. Det har varit oerhört stimulerande att följa och få spegla utvecklingen under två decennier, vad gäller samhällsengagemang och utveckling i Uppvidinge men också att vara delaktig i teknikens enorma frammarsch.

Att trycka tidning 1989 var inte detsamma som idag – mycket har hänt de senaste 27 åren. Fax var högst ovanligt och fanns bara på större företag, datorerna var dosbaserade med stora floppydiskar som lagringsmedia. Man kunde gå in på windows genom att skriva win vid c-haken i dos och där få upp ett simpelt ordbehandlingsprogram, bild på en analog klocka med tickande sekundvisare och annat smått och gott. Min första dator kostade för övrigt 30.000 kronor och inköptes i slutet av 1980-talet.
Mobiltelefon fanns i form av NMT-lådan, bärbara ”tegelstenar” med långa antenner och extremt kort batteritid började komma men var knappast var mans egendom. Istället fick man ringa och söka människor den gamla hederliga vägen – via det fasta nätet och i god tid. Ingen förväntade sig få tag i en person dygnet runt utan man fick vackert prata in på en telefonsvarare om personen inte fanns på plats och därefter vänta tills de ringde upp. Eller försöka senare.

Bilderna fotograferades med manuella inställningar på svartvit filmrulle som sedan framkallades för hand. Alla bilder och annonsmanus postades till tryckeriet i brev och reportagen knapprades ner på skrivmaskin och faxades.
Tryckerierna använde mac-datorer med ett fåtal typsnitt. Texterna till annonserna skrevs ut på vitt papper som vaxades på baksidan i en maskin, sedan skar man ut innehållet med rakbladskniv och monterade all text på ett tjockare papper. Ramar i olika mönster fanns på tejprullar hängandes lättillgängligt över monteringsbordet liksom löv, blommor och andra dekorationer.
Även reportagetexterna skrevs ut på papper i färdiga spalter, vaxades och renskars och bilderna rastrerades i en särskild maskin. När allt material var klart var det dags att montera sidorna. Stora ark i naturlig sidstorlek användes och allt klistrades in för hand och placerades enligt sidskisser.
Det gällde att vara stadig på hand så man inte skar sönder något eller klistrade in texten snett. Ville man ha färg var det mest ”plattor” man pratade om i gult, cyanblå eller magentaröd. Stora rubriker eller hela bakgrunder var vanligast och för varje färg skars konturerna ut med kniv på ett stort separat färgark. De färdigmonterade sidorna fotograferades och omvandlades till negativ film som sedan etsades till tryckplåt.

Hela processen var ett fantastiskt skapande som krävde många olika steg och stor yrkeskompetens. Idag tillverkas allt i datorn med hjälp av specialanpassade program. Vax, handskurna färgark, svartvita bilder och negativa filmer är borta och det finns oändliga färgmöjligheter på såväl text som bild. Teknikens möjligheter har formligen exploderat.

Grundtanken med Uppvidinge Tidning är ändå densamma som 1989. Att producera en gratistidning, med lokal information och bästa möjliga täckning inom området.

Louise Wargklev, ansvarig utgivare.

Från UTs tidningsarkiv februari-mars 1989

Åseda Skog & Fritid erbjuder Jonsered 2051 –  en helt ny motorsåg med turbo, DCS och microprocessor.

Madame flyttar sin butik från Olofsgatan 11 till nya, större lokaler på Järnvägsgatan 5.

Restaurang Lyktan i Norrhult erbjuder familjemiddag varje söndag för 50:- och dagens rätt för 30:-.

Bella Milano i Lenhovda serverar dagens pizza för 25:-

Maj Lundberg på Sol & Väldoft i Lenhovda är nu diplomerad färgkonsult och erbjuder färganalys.

Mats Gustavsson på Lenhovda-Kiosken har precis tagit över ordförandeskapet i Lenhovda Köpmannaförening. Företrädaren hette Roland Johansson.

Ekefors hus annonserar om Villa Hagalund – ett enplans vinkelhus med fem rum och kök (125kvm). ”Här bor du till samma kostnad som i en lägenhet, cirka 2900:-/månad”

Birgers Motorsågar expanderar och planerar en nybyggnation av verkstad och reservdelslager i Marhult.

Klings Optik på Storgatan 37 i Lenhovda investerar i en dator för mer exakt bedömning vid  synundersökningar.

Alstermorevyn ”Engelsk konfekt” – en lysande föreställning med proffskaraktär hade premiär 18/2. Revyn, som är den sjätte i ordningen, spelas femton föreställningar i Folkets hus. Tidigare revyer har varit: Upp och ner i Vidinge (1984), Spanska frugan (1985), Franska förbindelser (1986), Hallo America (1987) och Vågspel i Söderhavet (1988).

Mia och Steffi är i full gång med att öppna Hjärtefröjd – ny presentaffär i Alstermo.

Åseda Musik & Data erbjuder disketter, 3.5” DSDD 720 kb för 7:90 exklusive moms.

Bertil Johansson i Åseda AB har Electroluxrea med frysbox för 1.995:-

  

Annonserade matpriser 1989

Mycket har förändrats vad det gäller prisbilden de senaste 20 åren. Det pratas mycket om ökade mat- och livsmedelskostnader idag, men en snabb blick i annonserna från ICA Alstermo, Åseda och Norrhult samt Vivo, Lenhovda i februari 1989 visar att förändringen inte är så markant som man skulle kunna tro.

Här är några exempel på deras extrapriser för 20 år sedan:
2 kg strösocker superklipp 9:95 (ord 13:95)
Kassler 49:90/kg
1 kg Milda 19:90
Blandfärs 47:80/kg
Tjock grillkorv 39:90/kg

NOSTALGISK TILLBAKABLICK
När min trådlösa telefon slutade att fungera en kväll, efter butikernas stängningsdags, gick jag ner i källaren för att se om jag hittade någon tillfällig ersättare. I en kartong stod den. En gammal hederlig telefon från Televerket med snurrande nummerskiva.

Jag hade helt glömt bort känslan i de gamla telefonerna, de vackra formerna och den rejäla luren som sluter sig runt örat likt ett peltorskydd. Efter att ha pratat tusentals timmar i bärbara telefoner och små mobiler kändes det här plötsligt ergonomiskt rätt och totalt befriande på något sätt. Jag förstår också varför alla hade telefonbord och en stol eller pall i hallen när jag var liten. Sladden mellan telefonen och jacket är kort – liksom sladden till luren. Det gäller helt enkelt att hålla sig i närheten av telefonen, sitta still när man pratar och vara helt fokuserad på den som ringer.

Skrattande inser jag att det var länge sedan jag bara gjorde en sak i taget. Inte diskar, städar, jobbar, tittar på tv eller springer omkring och multisysslar samtidigt som jag pratar i telefon. Jag inser också att jag förmodligen är trevligare och inte så frånvarande i luren.
Och att telefonräkningen kommer att minska drastiskt.
Att slå ett långt mobilnummer (som man inte längre kan komma åt på snabbkommando utan måste slå upp i telefonboken) på nummerskivan och få en irriterande upptagetton i örat innebär att man måste göra om hela proceduren – tills personen i andra änden svarar. Det går heller inte att slå numret särskilt snabbt, nummerskivan snurrar i sin egen takt, helt utan stresspåverkan. När man är totalt fokuserad på att enbart prata i telefon går samtalen dessutom betydligt snabbare.

Att batterierna skulle vara slut och telefonen urladdad eller att man inte hör när det ringer är numera en utopi. Telefonen förvarnar tacksamt när det är ingående samtal på gång. Den ger ifrån sig ett kort, försiktigt plingande strax innan den med en klar, uppfordrande ringsignal talar om att det är samtal på gång. Och vilken signal! 

Vi får väl se hur länge jag står ut med de nostalgiska vingslagen i hemtelefonin men än så länge är det riktigt trevligt. En tillfällig oas i en hyperkommunikativ vardag. Personer i andra änden måste nästan ana mitt leende när jag plockar upp den tunga, vackert utformade luren i svart. 

Idag kallas den här typen av telefoner lite slarvigt för ”bakelittelefoner”. Men ska jag vara helt ärlig är åtminstone min gamla telefon en något modernare variant av sitt ursprung. En svart Dialog bordstelefon med Televerkets logotype präglad i bottenplattan. Modellen, som började tillverkas 1962, var ett samarbete mellan Ericsson och Televerket och termoplasten hade nyss gjort sitt intåg. Likheten med tidigare modeller i bakelit var stor men den nya folkhemstelefonen var ändå noggrant genomtänkt med nytt material, något rundare former och nya tekniska finesser.

Formgivningen av den nya telefonmodellen signerades Ahlgren-Olsson-Silow (AOS). ”En lätt, modernt utformad telefon som tålde att tappas i golvet” var utmaningen då den nya standardapparaten skulle tas fram. Utformningen skulle dessutom vara ergonomisk och anpassas efter människans ansiktsmått. Konstruktörerna hade ytterligare utmaning i att konstruera en klyka så luren hamnade i rätt läge när man lade tillbaka den på sin plats. Detta för att luren inte skulle hamna snett och blockera telefonlinjen.
En annan nyhet var ”bärgreppet” som gjorde att telefonen var enkel att lyfta och flytta samt att man på undersidan kunde ställa in ringklockans signalstyrka i tre hack. Termoplastens intåg innebar att man kunde tillverka telefonen i flera färger och Dialog togs fram i grått, vitt och svart.

Min svarta Dialog fanns på kontoret när jag började sommarjobba. Därefter kom den knappförsedda modellen Diavox, som var den sista standardtelefonen för svensk telefoni. När man pratar om telefoni och nostalgi är det förstås den numera superhypade Ericofonen (i folkmun Kobratelefonen) som toppar intresseligan – inte Dialog. Designen till den berömda modellen påbörjades redan i början av 1940-talet. Mannen bakom de på den tiden djärva idéerna gick under namnet Ralph Lysell. Denne Ralph, som egentligen hette Rolf Åke Nystedt, var en svensk produktdesigner och formgivare som under sin levnadstid bodde och arbetade i både USA, Tyskland, Frankrike, Norge och Sverige.
1941 tog Lysell fram den första trämodellen till enstyckstelefonen Ericofon DBJ 500. Utvecklingen fördröjdes dock under krigsåren och det var först i början av 1950-talet som prototypen stod klar – då under ledning av Gösta Thames, som stod för den slutgiltiga formgivningen.

Det första exemplaret av Kobratelefonen tillverkades inför Televerkets 100-årsjubileum år 1953 och tre år senare startade serietillverkningen. Den unika designen vann mark över hela världen och Ericofonen såldes i smått fantastiska 2 510 000 exemplar innan tillverkningen upphörde år 1982.
Originalkobran har blivit en superhet designtrend och telefonen betingar idag ett högt samlarvärde.

Någon Kobra har jag inte och något större värde i min Dialog finns nog inte heller. Men jag tycker ändå att den är vacker och jag gläds åt att min svarta dyrgrip inte har blivit kastad i någon källarrensning. Att telefonen inte har åkt till tippen beror nog förmodligen mest på att jag är en nostalgisk, obotlig och ekorrelik samlare vars försvar alltid varit ”den kan vara bra att ha” och ”den som spar han har”. Det har nu visat sig vara en klok inställning, men att en 60-talstelefon skulle rädda mig år 2010 när den senaste tekniken fallerade fanns kanske ändå inte med i beräkningen.

Louise Wargklev, Uppvidinge Tidning