NOSTALGISK TILLBAKABLICK
När jag tittar i det första numret av Uppvidinge Tidning, som utkom i februari 1989, ler jag igenkännande. Jag minns alla möten och kommer ihåg hur det kändes att gå runt bland butiker och företag för att presentera den nya annons- och informationstidningen i bygden.
Många har frågat mig genom åren varför det blev just Uppvidinge. Liksom Elfrid Dürango som satt med en karta, över tidningstryckerier i Sverige när han skulle starta Smålänningen i början av 1900-talet, satt även jag med en karta – över annonstidningar i Kronobergs län – i slutet av 1988. Elfrids vita fläck visade sig vara Ljungby och min Uppvidinge.
En fläck på kartan, som har visat sig vara allt annan än tom. Vacker natur, fina butiker, driftiga företag och ett rikt föreningsliv med en landsbygdsanda som, oavsett upp- eller nedgång, alltid strävat framåt. Det har varit oerhört stimulerande att följa och få spegla utvecklingen under två decennier, vad gäller samhällsengagemang och utveckling i Uppvidinge men också att vara delaktig i teknikens enorma frammarsch.
Att trycka tidning 1989 var inte detsamma som idag – mycket har hänt de senaste 27 åren. Fax var högst ovanligt och fanns bara på större företag, datorerna var dosbaserade med stora floppydiskar som lagringsmedia. Man kunde gå in på windows genom att skriva win vid c-haken i dos och där få upp ett simpelt ordbehandlingsprogram, bild på en analog klocka med tickande sekundvisare och annat smått och gott. Min första dator kostade för övrigt 30.000 kronor och inköptes i slutet av 1980-talet.
Mobiltelefon fanns i form av NMT-lådan, bärbara ”tegelstenar” med långa antenner och extremt kort batteritid började komma men var knappast var mans egendom. Istället fick man ringa och söka människor den gamla hederliga vägen – via det fasta nätet och i god tid. Ingen förväntade sig få tag i en person dygnet runt utan man fick vackert prata in på en telefonsvarare om personen inte fanns på plats och därefter vänta tills de ringde upp. Eller försöka senare.
Bilderna fotograferades med manuella inställningar på svartvit filmrulle som sedan framkallades för hand. Alla bilder och annonsmanus postades till tryckeriet i brev och reportagen knapprades ner på skrivmaskin och faxades.
Tryckerierna använde mac-datorer med ett fåtal typsnitt. Texterna till annonserna skrevs ut på vitt papper som vaxades på baksidan i en maskin, sedan skar man ut innehållet med rakbladskniv och monterade all text på ett tjockare papper. Ramar i olika mönster fanns på tejprullar hängandes lättillgängligt över monteringsbordet liksom löv, blommor och andra dekorationer.
Även reportagetexterna skrevs ut på papper i färdiga spalter, vaxades och renskars och bilderna rastrerades i en särskild maskin. När allt material var klart var det dags att montera sidorna. Stora ark i naturlig sidstorlek användes och allt klistrades in för hand och placerades enligt sidskisser.
Det gällde att vara stadig på hand så man inte skar sönder något eller klistrade in texten snett. Ville man ha färg var det mest ”plattor” man pratade om i gult, cyanblå eller magentaröd. Stora rubriker eller hela bakgrunder var vanligast och för varje färg skars konturerna ut med kniv på ett stort separat färgark. De färdigmonterade sidorna fotograferades och omvandlades till negativ film som sedan etsades till tryckplåt.
Hela processen var ett fantastiskt skapande som krävde många olika steg och stor yrkeskompetens. Idag tillverkas allt i datorn med hjälp av specialanpassade program. Vax, handskurna färgark, svartvita bilder och negativa filmer är borta och det finns oändliga färgmöjligheter på såväl text som bild. Teknikens möjligheter har formligen exploderat.
Grundtanken med Uppvidinge Tidning är ändå densamma som 1989. Att producera en gratistidning, med lokal information och bästa möjliga täckning inom området.
Louise Wargklev, ansvarig utgivare.
